Vår dag började, efter en lite drygt timmes resa genom Corbières, i det lilla samhället Prat-Majou i Minervois västra hörn. Vi var på jakt efter en favorit från våra middagar som heter Prat-Majou Gay. Ett trevligt vin som fungerar till det mesta (inklusive matlagning). När vi landat på en liten och pittoresk vingård och provat lite vin och på hjälplig franska försökt berömma och förklara för vår vignerons att vi druckit hans vin i Sverige fick vi minsann veta att han inte exporterar vin hur som helst. Han producerar lokalt och inte sådär kommersiellt. Ja, det visade sig alltså att vi åkt till fel gård i byn. Denna tillverkare hette Prat-Majou Keim. Det var väl helt ok ändå och vi kände oss lite tvingade att köpa med oss en låda hem.
Efter denna något knackiga start styrde vi Volvon mot nästa mål; Chateau Villerambert-Julien i utanför Caunes-Minervois.
Här blev vi mottagna med öppna armar dock av ägaren M. Julien. Hela det röda sortimentet gick vi igenom i det gamla kapellet som omvandlats till vinprovarrum. L’Opera, La Syrah, Chateau Villerambert-Julien, Ourdivielle samt deras rosévin blev det. Tre olika rödvin samt en låda rosé till terrassen fick vi med oss innan vi på inrådan av M. Julien åkte in till byn Caunes-Minervois för ett lunchstopp. Restaurang och hotell d’Alibert blev vi rekommenderade. Det här var på många sätt en mycket intressant upplevelse. I en fantastiskt trevlig gammal lokal nära stadshuset i byn satt vi och ett sällskap till. Det fanns bara en 4-rätters meny att välja på, drygt 20 euro, men med ett antal olika rätter att komponera ihop din lunch från. Vårt första misstag var att beställa in den lokala rätten cassoulet mitt i sommaren. Kyparen hostade till men tog ändå vår beställning. Om det nu var så fel kanske man inte skall ha de på meny, tänkte vi. Så här fortsatte det, vi försökte kommunicera med kyparen medan han mest gick omkring och hummande i bakgrunden. När vår medresenär Anna så till slut (på engelska) bad Klas att fråga hur gammalt stället var dök kyparen upp i bakom oss och sa att det kunde hon gott fråga honom, för att sedan försvinna igen. Jaha, hur länge har det funnits? Det visade sig då att 1) Kyparen faktiskt var ägaren som hette Frederick 2) Han var 5e generationen 3) Att han tidigare misstagit oss för ryssar. När det visade att vi var en kombination av Sverige, Katalonien och Bryssel mjuknade hans tidigare tuffa franska image ordentligt och efter långa samtal om vin, mat (i hans tartiflette använde han en kombination av brebis och parmesan) och diverse annat tipsade han sedan om några nya vingårdar för vår eftermiddag. Han ringde till och med till hans kompis Jean Baptiste Senat som enligt Frederick gjorde vin i ”modern och intressant stil” och berättade att vi var på väg.
Detta blev vårt första stopp i byn Trausse. Inte helt förvånande var denne vän minst lika bufflig och svårflörtad men vinet var helt ok. Definitivt inte insmickrande och det skulle nog behöva lite tid.
Dagens sista anhalt blev Borie de Maurel i byn Félines-Minervois med en betydlig mer professionell och framgångsrik framtoning, men ändå trevligt. Här kunde man stanna och äta smårätter och lyssna på musik och avnjuta vin på kvällen.
Vi skulle ju vidare hemåt så vi gick på deras utbud. Trots att man spottar ut vinet började vi här, tyvärr, bli lite mätta på vin. Det kan vara en av anledningarna till att vi inte gick loss på alla cylindrar när vår sommelier som sista vin serverade en Sylla från 2006 (ett av världens 10 bästa vin enligt Robert Parker) Det var mycket riktigt ett fantastiskt vin och att vi inte köpte med oss det är något vi fortfarande inte riktigt kommit över. Belle de Nuit, Esprit d’Automne samt Rêve de Carignan fick vi med oss i alla fall. Här slutar vår dag i gröna vinlandskapet Minervois.
Efter denna något knackiga start styrde vi Volvon mot nästa mål; Chateau Villerambert-Julien i utanför Caunes-Minervois.
Här blev vi mottagna med öppna armar dock av ägaren M. Julien. Hela det röda sortimentet gick vi igenom i det gamla kapellet som omvandlats till vinprovarrum. L’Opera, La Syrah, Chateau Villerambert-Julien, Ourdivielle samt deras rosévin blev det. Tre olika rödvin samt en låda rosé till terrassen fick vi med oss innan vi på inrådan av M. Julien åkte in till byn Caunes-Minervois för ett lunchstopp. Restaurang och hotell d’Alibert blev vi rekommenderade. Det här var på många sätt en mycket intressant upplevelse. I en fantastiskt trevlig gammal lokal nära stadshuset i byn satt vi och ett sällskap till. Det fanns bara en 4-rätters meny att välja på, drygt 20 euro, men med ett antal olika rätter att komponera ihop din lunch från. Vårt första misstag var att beställa in den lokala rätten cassoulet mitt i sommaren. Kyparen hostade till men tog ändå vår beställning. Om det nu var så fel kanske man inte skall ha de på meny, tänkte vi. Så här fortsatte det, vi försökte kommunicera med kyparen medan han mest gick omkring och hummande i bakgrunden. När vår medresenär Anna så till slut (på engelska) bad Klas att fråga hur gammalt stället var dök kyparen upp i bakom oss och sa att det kunde hon gott fråga honom, för att sedan försvinna igen. Jaha, hur länge har det funnits? Det visade sig då att 1) Kyparen faktiskt var ägaren som hette Frederick 2) Han var 5e generationen 3) Att han tidigare misstagit oss för ryssar. När det visade att vi var en kombination av Sverige, Katalonien och Bryssel mjuknade hans tidigare tuffa franska image ordentligt och efter långa samtal om vin, mat (i hans tartiflette använde han en kombination av brebis och parmesan) och diverse annat tipsade han sedan om några nya vingårdar för vår eftermiddag. Han ringde till och med till hans kompis Jean Baptiste Senat som enligt Frederick gjorde vin i ”modern och intressant stil” och berättade att vi var på väg.Detta blev vårt första stopp i byn Trausse. Inte helt förvånande var denne vän minst lika bufflig och svårflörtad men vinet var helt ok. Definitivt inte insmickrande och det skulle nog behöva lite tid.
Dagens sista anhalt blev Borie de Maurel i byn Félines-Minervois med en betydlig mer professionell och framgångsrik framtoning, men ändå trevligt. Här kunde man stanna och äta smårätter och lyssna på musik och avnjuta vin på kvällen.
Vi skulle ju vidare hemåt så vi gick på deras utbud. Trots att man spottar ut vinet började vi här, tyvärr, bli lite mätta på vin. Det kan vara en av anledningarna till att vi inte gick loss på alla cylindrar när vår sommelier som sista vin serverade en Sylla från 2006 (ett av världens 10 bästa vin enligt Robert Parker) Det var mycket riktigt ett fantastiskt vin och att vi inte köpte med oss det är något vi fortfarande inte riktigt kommit över. Belle de Nuit, Esprit d’Automne samt Rêve de Carignan fick vi med oss i alla fall. Här slutar vår dag i gröna vinlandskapet Minervois.
Inlägg
