St John's från tryne till svans

Det brittiska köket är kanske inte känt för stora matupplevelser (Shepard's Pie någon?). Men det finns förstås undantag och lilla St John's (www.stjohnrestaurant.com) har gjort mer än de flesta för att bättra på den brittiska husmanskostens rykte. Jag tog med min älskade fästmö - som enligt egen utsago gillar "fräsch" och inte allt för "köttig" mat - under vaga förespeglingar om att det handlade om en litet hippt "bistro" bredvid den numera nedlagda köttmarknaden Smithsfield's market i östra London. Föga anade hon (och jag glömde visst berätta) att St John lever under devisen "From Nose to Tail Eating - a kind of British Cooking"

En liten oansenlig och vitmålad lokal bjuder på rätter med svåröversatta namn som "Stinking Bishop & Potatoes" och "Guinea Fowl and Swede", eller varför inte de mer explicita anrättningarna "Rolled Pig's Spleen & Bacon", "Snails & Oakleef" och "Whole Crab & Mayonnaise"

Det handlar som ni förstår om ett medvetet försök att dekonstruera det brittiska köket och låt mig erkänna direkt att jag älskade det!

Först ut var den här rätten: "Roast bone Marrow & Parsley Salad" som närmast kan beskrivas som ett antal gratinerade hundben med en skiva toast, havssalt och lite bladpersilja. Den rostade benmärgen skopas upp med skaldjursbestick och breds på mackan. Mums.

Varmrätten var en rocka med sjögräs "Skate with Monk's Beard" en perfekt tillagad vinge av denna smått förbisedda men tvivellöst utsökta fisk, här serverad med potatismos. Och så till sist en pudding (vad annars?) den traditionella "Spotted Dick with Custard" en en ångad brödpudding serverad med vaniljsås.

Rekommenderas varmt av så gott som hela sällskapet.

Att St John's numera har en stärna i Michelinguiden märks inte på varken pris eller inredning, men väl på maten. Som sig bör.